Förlossningsberättelse
Julia Lisa Haraldsson
Född: 2013-06-16 kl 06.19
Vikt: 3965g
Längd: 53 cm♥
Kvällen den 15:e Juni började jag få ganska starka förvärkar. Men efter ett tidigare falsk alarm vågade man inte tro på att någon bebis var på väg ut. Mycket riktigt gick de över och vi gick och la oss inför natten.
Vi hann inte ligga i sängen särskillt länge för än värkarna var tillbaka och nu ännu mer intensiva. Vi ringde till förlossningen i Lund. De hade en plats till oss och vi var välkomna när som vi tyckte det var dags.
Vi väntade inte särskillt länge för än Ola tyckte att vi skulle sätta oss i bilen och åka in. När vi närmade oss Eslöv sa jag till Ola; "näää nu känner jag ingenting längre". Vi suckade båda två men Ola sa att vi kör en sväng i Eslöv och ser vad som händer. Efter en stund började värkarna komma tillbaka men de gjorde inte så ont. Nu i efterhand tror vi att det var "gumpvärmaren" i bilen som bedövade värkarna. Det var en ganska ruggig och kall sommarnatt :)
Till sist sa Ola att nä nu kör vi in till Lund. Ok sa jag men de kommer skicka hem oss igen. När Ola hade parkerat bilen vid lasarettet och jag klev av så flög värkarna på mig. De gjorde riktigt riktigt ont. Så det var verkligen bra tajming :)
Vi kom direkt in på rum nr 1. Jag blev uppkopplad till en maskin som visade barnmorskan att mina värkar var intensiva och kom ofta. Vi blev inskrivna! Efter en stund blev jag undersökt och jag var öppen 5 cm.
Nu var det bara att ställa in sig på att bebis var på väg. Jag kämpade på ett tag utan lustgas tills det inte gick längre. Jag sa till undersköterskan att varför ska jag plåga mig själv? Nu vill jag ha lustgasen :)
Den blev så klart min bästa vän och det som jag klarade mig på under hela förlossningen. Barnmorskan tog hål på mina hinnor för att skynda på saker och ting. Men 5 timmar senare hade det inte hänt mycket. Barnmorskan satte då in ett dropp som skulle skynda på allting ännu mer. Jag hann inte ha droppet i mer än ett par minuter innan smärtan blev outhärlig. Barnmorskan gick ut för att hämta en spruta med petidin som jag aldrig hann få. När hon kom tillbaka var Julias huvud på väg ut och jag krystade på för fullt. Det var personalen inte redo för.
De försöka få mig att sluta krysta men hur lätt är det? 10 minuter senare var Julia ute!!
Lyckan var total! Vår älskade dotter var äntligen hos oss. Trötta och glada föräldrar åt frukost och maten smakade riktigt gott efter det maratonet :)
Tyvärr så varade lyckan inte så länge, den byttes snart ut till oro. Julias syresättning var inte helt 100. Hon var ganska blå i färgen. Personal från Neontal kallades ner till förlossningen och de mätte hennes syrenivå som visade sig inte vara tillräcklig.
Julia blev inlagd på Neo. Uppkopplad till EKG, sond i näsan, en sladd kopplad på foten och en på handen som mätte syresättningen i blodet. Samt en sladd som gick till en liten tratt som gav henne syrgas. Hon hade som mest 7 sladdar runt omkring sig. Det såg hemskt ut och det var i stort sätt omöjligt att kela med henne. Fruktansvärt att se sitt barn på det viset. Julia hade aldrig ont, led inte på något vis. Var en stark och till synes frisk bebis. Tog mitt bröst utan problem. Amningen kom igång snabbt och sonden kunde plockas ut. Den var bara där för att ge henne energi tills jag kunde amma fullt ut.
Första natten fick vi träffat barn kardiologen. Han gjorde ett ultraljud på Julias hjärta. Hon hade inget fel på hjärtat men hon hade inte anpassat sig till livet utanför livmodern. Läkarens ord var att Julia fick en sån chock ut i världen av den snabba förlossningen så hon tror att hon är kvar i livmordern. Detta var tydligen vanligt och hon skulle bara behöva ett par extra dygn på sig att ordna upp cirkulationen på egen hand. Men hon behövde observeras och extra syrgas behövdes så länge och det hjälpte även till att skynda på allting.
Trots dessa tröstande ord att allt kommer ordna sig så var världen väldigt mörk för Julias föräldrar. Inte sovit någonting. Och första natten blev Julia inskriven på Neontal intensiven vilket i våra öron var FRUKTANSVÄRT. Vår dotter på intensiven!!!. Där får inte heller föräldrarna sova hos sitt barn. Vi fick lämna över Julia till nattpersonalen och gå och sova i ett annat rum. Vi fick hälsa på Julia när vi ville. Peronalen var underbara och en man som jobbade där hade suttit med Julia i sina armar hela natten.
Kl 06.00 på morgonen blev jag väck för att amma Julia. Då fick vi även beskedet att hennes värden såg bättre ut och skulle inte ligga kvar på intensiven. Vi fick komma upp på Neo samvård. Där fick jag sova hos Julia. Ola fick ett eget rum nere på första våningen.
Det gjordes ett andra ultraljud som visade ingen förändring. Även det var ett tungt besked för oss. Vid några tillfällen provade man att plocka bort syrgasen men då sjönk det alltid precis under vad hon fick ligga på så de fick sätta tillbaka det igen. Alla dessa tillfällen satt vi och stirrade på den hemska skärmen och hoppades med allt vad vi hade. Efter tredje ultraljudet på torsdagen kunde barn kardiologen se att allt var normalt. Allt som han sa skulle rätta till sig med lite tid hade rättat till sig. Nu var hon äntligen en fullt frisk bebis!!
Vår läkare kom upp till oss och gjorde en liten seger dans efter att ha pratat med kardiologen. Hon hade vid flera tillfällen under veckans gång sett vår oro och tröstat oss vid tårar. Även all annan personal på Neo blev glada för vår skull. Alla hade varit helt underbara. Vissa kommer man minnas föralltid.
Läkarens ord efter tredje ultraljudet och efter segerdansen :) ...nu kopplar vi bort syrgasen. Det ska inte vara några problem. Om hon håller sig utan den hela kvällen och natten så kommer ni kunna åka hem imorgon.
HEM!! Dom orden var för bra för att vara sant!!
Den sista natten sov Ola hemma med Isac. Han hämtade Isac hos Eva där han hade varit hela veckan. Han hade super roligt där och Eva skickade varje dag bilder på Isac och höll kontakten med oss för att få oss att hålla humöret uppe. Även pappa, Olas familj och många andra ♥ Det har varit till en stor hjälp.
Inte nog med detta eländet så har man saknat Isac så det har gjort ont. Lättare hade det ju varit om vi hade vetat hur länge vi skulle ligga inlagda för det kunde ju ha pågått mycket längre. Vi valde att inte ta dit Isac när Julia låg kopplad till så många sladdar mm. Eftersom vi själva dessutom tog läget så hårt så ville vi inte smitta Isac med vår rädsla.
Isac var så lycklig över att få komma hem. Fredag förmiddag kom de upp till oss på Neo. Då var alla sladdarna bortkopplade och hon hade klarat sig utmärkt utan syrgasen. Vi skulle få åka hem!! Vår läkare var ledig så det kom en annan för att skriva ut oss. Hon tyckte att Julia såg gul ut. Nej tänkte vi, ska det nu sätta käpparna i hjulet för att få komma hem? Men hon blev testad och klarade sig. Vi blev utskrivna!! Bättre midsommarafton gick inte att få!!!
Det var nog den läskigaste veckan i våra liv. Julia skrämde oss och halva släkten!! Det första hennes farfar sa igår när han fick se henne var; "jaha det är dig jag ska skälla på som har hållt farfar vaken i 4 dygn".
Slutet gott, allting gott. Nu är vi hemma och det är äntligen så som vi hade tänkt oss att det skulle bli, helt underbart!!
Knasboll till pappa :p
Ajjjjj.......
.....ajjjjj!!!
Första kontakten ♥
♥
♥
Julia med sond i näsan och med sin lilla syrgastratt.
Alla "100 "hemska sladdar :(
Trött och orolig pappa.
Familjen gör sig redo för att åka hem och Isac får äntligen träffa sin lillasyster ♥
♥
Kommentarer
Åsa
Massa kramar <3
Kim
Jag har läst här nån gång i mellan men aldrig kommenterat. Nu måste jag ju! Vi oroade oss och tänkte mycket på er dom där dagarna... Känslan när ens barn inte mår bra - fruktansvärt!
Härligt att allt är bra nu och att ni njuter som tvåbarnsföräldrar :-D. Vi ser fram emot att få träffa er alla!
/Kim med familj
Kim
Jag har läst här nån gång i mellan men aldrig kommenterat. Nu måste jag ju! Vi oroade oss och tänkte mycket på er dom där dagarna... Känslan när ens barn inte mår bra - fruktansvärt!
Härligt att allt är bra nu och att ni njuter som tvåbarnsföräldrar :-D. Vi ser fram emot att få träffa er alla!
/Kim med familj
Svar:
Camilla Haraldsson
Emma
Åh Camilla! Läser din berättelse och blir alldeles tårögd!
Såå skönt att allt gick bra men fyy vilka hemska dagar ni varit med om...
Massa kramar till er alla! <3
Svar:
Camilla Haraldsson
Trackback
